Idag är jag arg. Eller snarare irriterad. Man skulle inledningsvis säga att jag är "kär". Jag tycker om en viss person i min närhet, som tycker om mig tillbaka. Är det kärlek då?
Aja, inte det jag skulle skriva. Nu har denne någon och jag pratat om att ses imorgon. Men nu är denne någon omöjlig att nå. Och det värsta är. Att det oftast är såhär. Han är svår att få tag i, och lite "frånvarande". Och som den tjej jag är vägrar jag ge upp. Jag försöker och försöker. För när vi ses är det bra. Underbart faktiskt. Men där emellan är det piss. Detta bådar ju inte gott för framtiden. Dels för att det är otroligt svårt att veta hur han känner inför framtiden. Och dels för att jag nu börja kapsla in ilska. Jag talar inte om att jag är sur. Eller låtsas som att inget hänt. Fast jag egentligen är både ledsen och lite sårad. Men jag är sån som person ibland. Jag sparar på ilskan. För ibland kan den komma till användning. Den omvandlas till en sorts "jag-ska-allt-visa-dem-att-dem-har-fel" drivkraft. Men jag vill inte ha det såhär.
Så nu börjar jag fråga mig, ska jag ge upp? Är den där månaden, eller månaderna, med lycka värt att vara ledsen i en hel evighet efter?
Något jag ofta tänkt på är hur det med kärleken är så att någonting fint, kan bli något så fult. Betyder det att gränsen mellan hat och kärlek, fint och fult, så tunn att för att den ska korsas krävs bara ett litet övertramp.
Hur det nu än må vara så ville jag få detta nedskrivet. Känns skönt.
Och jo, förresten, ni får jätte gärna kommentera. Så jag får lite nya infallsvinklar på saker och ting.
Tills vi möts igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar