Jag har tänkt på en del saker, jag har ju nämligen de stunder där jag filosoferar mycket. Och nu har jag börjat fundera på en sak. Hur mycket kan en människa vara villig att offra för kärleken? Hur många gånger är man villig att bli sårad och bränd i tron på att den ultimata kärleken och lyckan finns?
Själv vet jag inte vad jag tror om den ultimat kärleken & lyckan. Jag menar, hur stor är chansen att detta ska inträffa? Och det ligger ju inte direkt i vår natur, att vara 100 % nöjda med något. Och jag anser inte att någon är hundra procent lycklig, någonsin. För hur mycket man än tittar framåt, så är man för evigt präglad av erfarenheter från det förflutna. Och små små korn av den svunna olyckan, finns där. Dina egna varningsklockor som du fått av erfarenhet. Och det här med hur mycket man är villig att offra för kärleken. Jag tror att man är villig att offra mycket, många kan tänka sig att klippa band med familj och vänner, flytta, överge sin befintliga familj för den. Den ultimata kärleken. Men frågan är, är du villig att offra dig själv? Offra hela ditt förflutna, sudda ut dig själv, för den ultimata kärleken?
Jag skulle nog aldrig göra det. Jag är en rätt så pessimistisk människa. Jag ser alltid att glaset är halvtomt. Det finns alltid rum för förbättring, hål och skador att fylla ut. Men jag tror också på någon form av den rätte. Den som kan hjälpa dig med denna förbättring. Att laga så gott det går. Ett förhållande som är fullt ut baserat på att ge och ta. Men med utrymme för att inte förlora sig själv.
Försöker man för mycket, då förlorar man sig själv. Man försöker vara någon, något, man inte är. Men förändrar hela sin person, man kanske "slutar" gilla vissa saker för att vara den andra till lags. Man skaffar sig nya intressen, den andras intressen, för att i ett desperat försök att uppnå den ultimata kärleken. En syntetisk kärlek. Baserad på en lögn.
Värt att tänka på?
En hel del av tankarna är en aning outvecklade. Men det är skönt att få spotta ut dem i cyberspace, och kanske påverka någon.
Det var det om det.
Tills vi möts igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar