Det handlar om att ge och ta. Och just nu, får jag inget tillbaks.

Sårad. Besviken. Ledsen. Igen. Alltid samma sak. Snart har jag gett allt jag har. Snart kommer jag inte orka mer. Inte med honom iaf. Jag kommer behöva vara ensam ett tag till. Spara krafter och inte försöka. För det är när jag försöker som jag förlorar allt. Det är då jag blir slutkörd. När jag är dum, elak, och ledsen. Bläh.

Tills vi möts igen.

Jag sparar min ilska till sämre tider.

Idag är jag arg. Eller snarare irriterad. Man skulle inledningsvis säga att jag är "kär". Jag tycker om en viss person i min närhet, som tycker om mig tillbaka. Är det kärlek då?
Aja, inte det jag skulle skriva. Nu har denne någon och jag pratat om att ses imorgon. Men nu är denne någon omöjlig att nå. Och det värsta är. Att det oftast är såhär. Han är svår att få tag i, och lite "frånvarande". Och som den tjej jag är vägrar jag ge upp. Jag försöker och försöker. För när vi ses är det bra. Underbart faktiskt. Men där emellan är det piss. Detta bådar ju inte gott för framtiden. Dels för att det är otroligt svårt att veta hur han känner inför framtiden. Och dels för att jag nu börja kapsla in ilska. Jag talar inte om att jag är sur. Eller låtsas som att inget hänt. Fast jag egentligen är både ledsen och lite sårad. Men jag är sån som person ibland. Jag sparar på ilskan. För ibland kan den komma till användning. Den omvandlas till en sorts "jag-ska-allt-visa-dem-att-dem-har-fel" drivkraft. Men jag vill inte ha det såhär.
Så nu börjar jag fråga mig, ska jag ge upp? Är den där månaden, eller månaderna, med lycka värt att vara ledsen i en hel evighet efter?
Något jag ofta tänkt på är hur det med kärleken är så att någonting fint, kan bli något så fult. Betyder det att gränsen mellan hat och kärlek, fint och fult, så tunn att för att den ska korsas krävs bara ett litet övertramp.

Hur det nu än må vara så ville jag få detta nedskrivet. Känns skönt.

Och jo, förresten, ni får jätte gärna kommentera. Så jag får lite nya infallsvinklar på saker och ting.

Tills vi möts igen.

Illusionen om kärlek.

Jag har tänkt på en del saker, jag har ju nämligen de stunder där jag filosoferar mycket. Och nu har jag börjat fundera på en sak. Hur mycket kan en människa vara villig att offra för kärleken? Hur många gånger är man villig att bli sårad och bränd i tron på att den ultimata kärleken och lyckan finns?

Själv vet jag inte vad jag tror om den ultimat kärleken & lyckan. Jag menar, hur stor är chansen att detta ska inträffa? Och det ligger ju inte direkt i vår natur, att vara 100 % nöjda med något. Och jag anser inte att någon är hundra procent lycklig, någonsin. För hur mycket man än tittar framåt, så är man för evigt präglad av erfarenheter från det förflutna. Och små små korn av den svunna olyckan, finns där. Dina egna varningsklockor som du fått av erfarenhet. Och det här med hur mycket man är villig att offra för kärleken.  Jag tror att man är villig att offra mycket, många kan tänka sig att klippa band med familj och vänner, flytta, överge sin befintliga familj för den. Den ultimata kärleken. Men frågan är, är du villig att offra dig själv? Offra hela ditt förflutna, sudda ut dig själv, för den ultimata kärleken?

Jag skulle nog aldrig göra det. Jag är en rätt så pessimistisk människa. Jag ser alltid att glaset är halvtomt. Det finns alltid rum för förbättring, hål och skador att fylla ut. Men jag tror också på någon form av den rätte. Den som kan hjälpa dig med denna förbättring. Att laga så gott det går. Ett förhållande som är fullt ut baserat på att ge och ta. Men med utrymme för att inte förlora sig själv.

Försöker man för mycket, då förlorar man sig själv. Man försöker vara någon, något, man inte är. Men förändrar hela sin person, man kanske "slutar" gilla vissa saker för att vara den andra till lags. Man skaffar sig nya intressen, den andras intressen, för att i ett desperat försök att uppnå den ultimata kärleken. En syntetisk kärlek. Baserad på en lögn.

Värt att tänka på?

En hel del av tankarna är en aning outvecklade. Men det är skönt att få spotta ut dem i cyberspace, och kanske påverka någon.

Det var det om det.
Tills vi möts igen.

Det blir som det blir. Det brukar bli så.

Jaha, då var detta en ny start i blogglivet. Denna bloggen är till för sanningen, endast sanningen, och inget annat än sanningen. Denna blogg är tänk att vara anonym. Ett bollplank, eller klotterplank om man så vill. Bilder och annat vardagligt skit har jag en annan blogg till. Men vem jag egentligen är, ja, det är inte säkert att ni någonsin får veta det. Namnet på bloggen är Isländska och betyder "sanningen" kort och gott.

Här kommer jag skriva om allt. När jag är glad. När jag är arg. När jag är "lycklig". När jag är ledsen. Alltid.
Ibland är jag djup, filosofisk och analyserande. Och ibland jävligt fördomsfull. Det är sån jag är. Och, ja, jag kan ju inledningsvis skriva att jag är tjej, och går på gymnasiet.
Jag humör som ingen annan jag känner, i stundens hetta kan jag vara elak, aggressiv och sådär. Men efter en halvtimme, så är jag lika lugn som en stilla sjö.

Har idag haft låångt samtal med mor och far angående ansvar, att bo hemma, regler och liknande. Brukar ha det en gång i kvartalet typ. Mest för att jag varit odräglig i någon vecka och de sen tröttnat på mig. Men det är så ibland.

Nu ska jag göra lite läxor och annat sånt. Så kul så.

Det var det om det, och nu var det inget mer.